Sluta tuta

För rätt många år sedan så skrev jag en lista över Saker Att Göra Innan Jag Dör. På listan står "Lära mig spela saxofon". Jag spelade ju klarinett i skolorkestern förut. Det var kul. Problemet var att klarinett INTE ÄR COOLT. Elin o Putte Wikman typ. Saxofon däremot, det är häftigt. Kolla bara in Clarence Clemons. Mycket cool. Hur som helst, för att kunna kryssa något på min livslista så gick jag och köpte en saxofon. Och några notböcker. Vad sägs om "Vi spelar saxofon" nummer 1, 2 och 3, "Altsaxen och du" och de lite ballare "Disney Hits" och "Julfavoriter". Och öva det gjorde jag. Lärde mig bland annat Amazing Grace, En Helt Ny Värld och My Heart Will Go On, så helt borta var jag ju inte. Efter ett tag så tappade jag sugen lite. Kan delvis bero hundens högljudda ylande varje gång jag nådde de höga tonerna. Gringo och saxofonen blev svurna fiender första gången de sågs. Eller hördes.

Hur som helst, de senaste åren har det inte spelats speciellt mycket, men jag lärde mig ju lite så jag prickade av det på listan och kände mig rätt nöjd med att saxen dammade inne i garderoben. Nu i sommar ska vi dock till Turkiet, och då kom jag på att det skulle sitta fint med en extra slant i fickan. Eller för att säga det med andra ord; nu ska saxen ut! Så idag grävde jag fram den, blåste av dammet och vandrade iväg till Hasses Pianotjänst. Eftersom det var varmt ute så hade jag min skinnjacka på mig. När jag gick där längs Nygatan råkade jag snegla på mig själv i ett skyltfönster. SHIT, vem är den där coolingen med sitt coola instrument? Säkert en KÄNDIS! I det ögonblicket tvekade jag för en sekund, men insåg rätt snabbt att jag kan ju inte behålla en grej i en låda bara att jag ser häftig ut när jag bär omkring på den. Kan ju isåfall lika gärna bära runt på ett tomt fodral. Funderade även på att ställa mig vid Södertull o köra litegrann med det öppna fodralet framför mig. Om inte annat kunde jag kanske tjäna ihop till Turkietpengar genom att folk betalar för att få tyst på mig. Jaja.

Väck inte den björn som sover

Idag fattade jag ett par riktigt dåliga beslut. Vi har en provburk med vitaminbjörnar på jobbet. Jag öppnade locket och kikade försikigt ner. Så goda de såg ut... Dock har jag varit i konflikt med just dessa vitaminbjörnar tidigare och vet vilken effekt de har på... hrm, min mage. Men vad är väl en vitaminbjörn på slottet? Den kan ju vara äcklig, och bläkig... eller alldeles, alldeles UNDERBAR. Här fattas Dåligt Beslut nr 1: ner med fingret i burken och pillar upp en gul liten rackare. Tugg tugg tugg. Sen en till. En röd. Och sen en lila. En av varje färg. Därefter fattas Dåligt Beslut nr 2: "Nej, här kan jag ju inte stå och äta upp jobbets provvitaminer, jag köper en egen burk. Det kan ju inte skada." Normalt sett inte, men när man har karaktär som en boaorm så innebär det att burken rätt snart är tom, och magen full. Och sen är det dags, det oundvikliga efter närmare 60 vitaminbjörnar med sötningsmedel: magen bullrar mycket oroväckande och det ser ut som att jag är med bebis. En gasbebis! Jag vaggar hem, taggad inför en fika med Lovisa. Efter ett tag kan jag inte riktigt sitta normalt och översta byxknappen är sedan länge uppknäppt. En sväng till toan genererade i en rap som luktade rena parfymen. Faktiskt. Söt, fruktig björn. Som en luftrenare. Jag var glad för det, eftersom jag av erfarenhet vet att det luktar mera död, rutten björn om det luften får gro och passera igenom systemet ett tag. Efter ytterligare en liten stund är det dax att gå hem. Passar på att rapa ordenligt hela vägen hem för att sprida lite fruktighet. Jag är vidrig! Och inte fick jag någon sympati från Christian när jag kom hem heller. Han bara skrattade åt mig. Funderar på att släppa ut dödbjörnen lite senare. Får se vem som skrattar då!

Annars är det mesta bra:

* Snön är snart borta. Likaså julbelysningen på balkongen.

* Bilen går skitbra. Bästa köpet ever!

* Jobbet är roligt.

* Christina ska ha födelsedagsfest på lördag.

* Christians födelsedagstårta blev god. Har jag fått höra.

* I maj kommer mamma hit.

* Vi (alltså Christian) ska köpa ny TV.

* Christians nya jobb är schysst. Han är glad. Det gillar jag.

Mindre bra:

* Min extrema hårfällningsperiod. Ber om ursäkt på förhand för er som kommer bländas när vårsolen reflekteras i min begynnande flint.

* Såret som vinöppnaren orsakade på mitt pekfinger häromdan. Kan låta banalt men det hindrar mig från att skriva dator, klicka mus, sms´a samt utföra biltidsfördrivning (se tidigare inlägg).

Tjingeling på er alla!

Fyra hjul som rullar och ett hjärta som slår

Det är natt. Nyligen hemkommen från kära vännerna Anders o Christina. Satt i taxin o tänkte nått i stil med "hmm, blogging in the night or no blogging in the night". Och insprierad av att ha träffat Anders (min största bloggningstjatare) och några glas vin, så känner jag att detta kommer bli ett sjutusan till inlägg. Yeah! Att sitta på internet nattetid kan ju vara lite känsligt annars, men jag tar risken. Är man en nörd? Eller ett snusko? Ingen som vet, ingen som vet. Jag är bara ensammen. Buhuu! Poor me! Eller egenligen inte alls speciellt mycket. Christian är i Uppsala över helgen. Och vi vet ju alla hur jäkla korta helger är, så alltså är han snart hemma igen. Jag saknar honom. Saknar även den nya mannen i mitt liv, som Christian brutalt tvingade med till Uppsala; Ronny. Ronny, my love. (Här skulle det såklart suttit en bild, men Blogger motarbetar mig som vanligt! Tänk er en Saab. En snygg en. Blank. Midnattsblå. (INTE "mörkblå". Det är för Kia:or o annat barf.) Där har ni nu Ronny.)

Ifall det inte framgick av mitt förra blogginlägg så är jag rätt less på att skumpa buss till jobbet. Och det har vi ÄNTLIGEN sett till att råda bot på nu. Livet leker! Rena fröjden att åka till jobbet nu. Oftast iallafall. Man märker lite lustiga sidor hos sig själv, och människor i allmänhet, när man börjar köra bil:

1. Det bor en liten djävul i oss alla. De små hornen har en tendens att växa fram på mig om någon sniglar i trafiken. Tutan är ett utmärkt redskap för att tillrättavisa folk. Och uttrycket "plattan i mattan" uppkom av en anledning.

2. Vi människor har en stark inneboende kraft som tvingar oss att peta näsan. Så där sitter jag alltså i bilkön på hamnbron en fredageftermiddag. Pekfingret djupt inne i vänstra borren. Sneglar lite åt vänster... skiter i om grannen kollar... han har ju oxå fingret i trynet, så vad spelar det för roll? Man måste ju fördriva tiden med nått. Det är antingen nosfiske eller sjungande. Och med tanke på att bilar faktiskt inte är helt ljudisolerade så tror jag petandet är mindre stötande.

Och där tog inspirationen slut. Lämnar er med en mental bild av mig som petar näsan. Undra hur många vänner jag just förlorade...

Tut tut på er alla!