Fyra hjul som rullar och ett hjärta som slår

Det är natt. Nyligen hemkommen från kära vännerna Anders o Christina. Satt i taxin o tänkte nått i stil med "hmm, blogging in the night or no blogging in the night". Och insprierad av att ha träffat Anders (min största bloggningstjatare) och några glas vin, så känner jag att detta kommer bli ett sjutusan till inlägg. Yeah! Att sitta på internet nattetid kan ju vara lite känsligt annars, men jag tar risken. Är man en nörd? Eller ett snusko? Ingen som vet, ingen som vet. Jag är bara ensammen. Buhuu! Poor me! Eller egenligen inte alls speciellt mycket. Christian är i Uppsala över helgen. Och vi vet ju alla hur jäkla korta helger är, så alltså är han snart hemma igen. Jag saknar honom. Saknar även den nya mannen i mitt liv, som Christian brutalt tvingade med till Uppsala; Ronny. Ronny, my love. (Här skulle det såklart suttit en bild, men Blogger motarbetar mig som vanligt! Tänk er en Saab. En snygg en. Blank. Midnattsblå. (INTE "mörkblå". Det är för Kia:or o annat barf.) Där har ni nu Ronny.)

Ifall det inte framgick av mitt förra blogginlägg så är jag rätt less på att skumpa buss till jobbet. Och det har vi ÄNTLIGEN sett till att råda bot på nu. Livet leker! Rena fröjden att åka till jobbet nu. Oftast iallafall. Man märker lite lustiga sidor hos sig själv, och människor i allmänhet, när man börjar köra bil:

1. Det bor en liten djävul i oss alla. De små hornen har en tendens att växa fram på mig om någon sniglar i trafiken. Tutan är ett utmärkt redskap för att tillrättavisa folk. Och uttrycket "plattan i mattan" uppkom av en anledning.

2. Vi människor har en stark inneboende kraft som tvingar oss att peta näsan. Så där sitter jag alltså i bilkön på hamnbron en fredageftermiddag. Pekfingret djupt inne i vänstra borren. Sneglar lite åt vänster... skiter i om grannen kollar... han har ju oxå fingret i trynet, så vad spelar det för roll? Man måste ju fördriva tiden med nått. Det är antingen nosfiske eller sjungande. Och med tanke på att bilar faktiskt inte är helt ljudisolerade så tror jag petandet är mindre stötande.

Och där tog inspirationen slut. Lämnar er med en mental bild av mig som petar näsan. Undra hur många vänner jag just förlorade...

Tut tut på er alla!