Jag tog en liten sovmorgon i morse. Söndagens REP-möte medförde en liten vändning av dygnet. Jag är inte förvånad, men lider fortfarande av sviterna. Som Jet-lag, fast jag inte har åkt nånstans. I natt kom jag i säng vid 2-tiden. Räknade raskt på fingrarna att jag borde gå upp vid 10 för att få mina åtta timmars sömn. Klockan 10 ringer alarmet (Hedwig´s sång från Harry Potter). Jag famlar i mörktet (har tjocka gardiner så det är faktiskt mörkt i rummet trots att klockan är 10. Skönt, men ack så förrädiskt) och mina fingrar finner tillsist vad de söker: snoozeknappen. Aaaah, ljuva tystnad. I 5 minuter. Sen lite fammel igen... och så tystnad. Så här fortsätter det. Grejen när jag snoozar är att jag hamnar i något lusigt dåsigt stadie precis mellan sömn och vakenhet. Jag drömmer väldigt lätt när jag befinner mig i det här stadiet. Eller det är nog egentligen inte riktigt drömmar utan mer väldigt avslappnade tankar. Det känns som att det är drömmar som jag kan styra och de tar mig alltid till någon härlig tillvaro där jag vill stanna för alltid. Jag ligger där bland mina rosa moln som den värsta pundaren och bara fortsätter trycka på snoozeknappen. Vid 13 kom jag upp idag. Tog nog en snoozeöverdos. Rätt missnöjd med den bedriften.
Sen kan vi väl prata om offren av pundarnas bedrifter. Sambon.
SvaraRaderaSjälv är jag en person som går upp direkt, vilket innebär att år av mental träning gör att min kropp fullkomligt flyger upp som en fjäder varje gång ett alarm låter. Detta är nära den militära precision jag vill uppnå med mitt liv!
När sambon (läs, Elin, a.k.a bloggaristen)´s alarm går av, är min kropp redo! Fly eller fäkta, typ. Jag vaknar vid första , dun dun dun, i en kallsvett. Elin dock, ja, Elin är ibland de rosa molnen, så jag måste sticka upp min hand i dom rosa molnen o rota lite (ehm, ja). Hon vaknar ur sitt second life, och stänger av, min kropp ligger vaken, kallsvettig och funderar på vad som hänt. Den analyserar känslan och inser att det var falsk alarm, ingen fara på taket. Jag försöker sjunka ner i drömmens värld, men min kropp vet ju vad som kommer nu, jag somnar aldrig om, utan efter 15 plågsamma minuter så händer det igen... Dun dun dun, jag spänner mig och funderar på när muppen (läs, Elin) ska inse att det ligger en telefon på golvet och skriker på oss.. jag puffar, sen knuffar, sen kör in hela armbågen i ryggen, äntligen,tystnad..
Läs texten 10ggr så förstår ni hur jag har det :)
Och hunden ylar, glömde jag säga att hunden mår psykiskt dåligt av detta!