P.S. I Love Snyftfilm

Uppbullad i soffan. Invirad i en filt. En kopp rykande kaffe i handen. Söt hund i knät. Enligt mig själv en perfekt bild av en tjej som ska tillbringa förmiddagen med en snyftfilm. Två timmar senare: påsigt, rödögt monster med blöt frottéhandduk. Kaffe halvdrucket och kallt. Hund som gett upp och hoppat iväg någon gång vid begravningsscenen ungefär, då hela Elin skakade och brölade.

Visste i och för sig att det var en känslosam film, men jag är ju en tuffing. Eeeeller? Hade medvetet valt att kolla på filmen själv. Tycker inte om att gråta inför andra numera. Tidigare brydde jag mig inte. Har fina minnen från när vi såg Titanic på bio. Jeanette grät så hela stolraden skakade o herren bredvid henne frågade om allt var OK. Klart det inte var OK! Leo dog ju! Vill minnas att vi allihopa snörflade rätt ordentligt ända till vi kom till bussen efteråt. Liknande story när samma film skulle ses på video sen. Det var första gången jag stiftade bekantskap med film-frottéhandduken. Mycket effektiv. Och bättre för miljön än två rullar hushållspapper.

Bara att erkänna att man är lite blödig. Min värsta snörvelhistoria är, skäms för att säga detta, till The Bachelorette (kan inte ens stava det, och borde INTE kolla på det!). Detta var dock en engångsföreteelse och jag såg bara just denna scen (jag lovar!):

Bacheloretten ska träffa killens son för första gången. Sonen och pappan har inte träffats på flera veckor eftersom pappan har vart på bachelorettejakt. Nu ska de mötas i en park. Solljuset strilar ner genom trädens lövverk. Pappa och son springer mot varann, givetvis i slow motion, medan ljuv musik spelas. När de når varann tumlar de ner på marken och rullar runt och skrattar. Vem blir inte berörd av en så äkta scen?

Dax att gömma ögonpåsarna under lite smink o gå till jobbet.