Väcka liv i de döda? Ska iallafall försöka att skaka liv i något som varit rätt dött i elva månader. Hej igen bloggen. Wakey pakey! Här får du en omgång av min bästa livräddningsförmåga och så hoppas vi på det bästa.
Hänt sen sist då? Såklart en himla massa eftersom det var närmare ett år sen jag skrev senast, sorgligt vore väl annars. Största nyheten är väl att det väntas tillökning i boet. Say whaaat? Ska babyovilliga Elin ha barn? Ja trot eller ej. Och ja, det var planerat. Och ja, jag är fortfarande rätt skraj för ungar. De liksom ser rakt igenom en och kan likt ett rovdjur sniffa sig till min osäkerhet på långt håll. Varpå de givetvis ger hals lagom tills jag ska hålla dem. Men jag övar lite ibland. Har fått hålla Marie och Peters lilla skatt. Mycket söt unge. Oläskig. Nästan. Här om dagen höll jag henne utan att det blev tårar och snörvel. Men i bilstolen ylade hon. Elin 1 - bilstolen 0. Ha! Jag är bättre än ett plasthölje med remmar.
Vår unge (går under arbetsnamnet Fidus) kommer såklart att bli underbar. Ett praktexemplar. Fruktar dock en riktig Onkel Fester-bebis eftersom varken jag eller Christian kommer från minibebissläkter. Googlade och fann att rekordet för nyfödd baby är typ 8 kilo eller något sådant (det var iallafall då jag slutade leta i rena förskräckelsen). Hujeda mig! Så nu funderas på sockerstopp för min del eftersom det tydligen kan göda på barnet.
Att vara gravid är skrämmande på många sätt. Inte minst för det faktum att jag odlar en liten människa inuti mig (ungefär som en paprika med en sådan där liten extrapaprika inuti sig, fast bättre). Hjärnan tycks bli lite avtrubbad under graviditeten också. Jag fattar dumma beslut som att läsa gräsliga bloggar om folk vars bebisar har dött etc. Christians hjärna är som tur var lika skarp som alltid så han kan göra mig uppmärksam på korkade saker jag tar mig för. Pjuu! Har nu bloggförbud. Måste tyvärr erkänna att det inte är alltid jag ger Christian den credit han förtjänar. Emellanåt tar graviditetshormonerna över och han får sig en rejäl skopa mitt under fredagshandligen på Coop för att han inte vill gå och välja bakpotatis. När han trots mitt fräsande traskar iväg (säkerligen hatisk och less över gravidklumpen han tvingas stå ut med) ångrar jag såklart mig kossiga beteende och lovar mig själv att be om ursäkt så fort han kommer tillbaka. När han efter fem minuter inte återvänt är jag övertygad om att han har lämnat mig. Om inte för alltid, så åtminstone där på Coop denna fredagkväll. Blir tvungen att smyga iväg till müsligången och gråta en skvätt. Och där hinner Christian ikapp mig. Lycka! Älskar dig baby! Jag gillar att vara gravid. Det är coolt. Det är också kul att magen nu är så stor att jag kan stå och gnugga den utan att folk kollar snett och undrar varför den där konstiga bruden står och fånler samtidigt som hon masserar sitt fett.
Jaha, då återstår bara två viktiga frågor: kommer jag orka bry mig om att fortsätta blogga och kommer detta nu att förvandlas till en babyblogg? Under tiden som vi funderar på det ska jag gå och läsa sms´et som har plingat tre gånger nu och sen kissa för tvåhundrade gången idag. Gravida borde få rabatt på toapapper.
På återskrivande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar