Fattade det braiga beslutet att åka med Christian ut till skyttebanan. Tog med hunden också för att han skulle få röja runt lite på den Klockartorpska vishan istället för på den Loddbyska. Hade även tänkt mig att själv få en liten aning motion. Tidigare har jag alltid dissat hunden när jag ska powerwalka, eftersom han sinkar mig med sitt sniffande och kissande. Dock så verkar det som att i takt med att mitt bukomfång har växt så har jag och hunden mötts någonstans på halva vägen vad gäller powerwalkhastighet. Dessvärre har vi även möts vad gäller kisspauser. Jag går där i godan ro, passar på att sniffa in den härliga förhöstlukten, när jag känner att det börjar trycka på lite. Schysst Fidus, verkligen. Väg lite mer vettja! Vad göra? Såklart är "försöka hålla mig" alternativ ett, men när jag känner att för att det ska funka skulle jag behöva hålla för öppningen så där som barn gör, och det alternativet finns inte. Skogen är alltså nästa alternativ. Kikar i väskan efter något att torka mig med. Det enda som finns där och som har någon form av sugande fibrer är fodret. Och Brad Paisleybiljetten. Nooo, I couldn´t...? Eeeeller? Resonerade som så att Brad skulle aldrig velat att jag kissade i byxan eller tvingades gå runt otorkad, så mot snåret bar det av. Befrielse. Från och med nu planerar jag mina promenadvägar så att det finns kissmöjlighet, med tork, var tjugonde minut. Nån som vill ut och "powerwalka" med mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar