Klämkäckt

Jag har en (antagligen) sjuklig fascination för att klämma saker. Är du kräsmagad bör du nog sluta läsa nu. Jag minns till och med när det hela startade. Min kära vän Marie var den som ledde mig mot klämträsket. Tidpunkt: högstadiet någon gång. Plats: hönsboxen i stallet. Marie berättade att man kunde klämma på näsan så att det kom som små vita maskar. Väl hemma var jag såklart tvungen att testa. Och mycket riktigt; vita små maskar uppenbarade sig. Helt fantastiskt. Som trolleri.
Flertalet år senare träffade jag Christian. Vi satt bredvid varann på Komvux. Ovanför ena ögonbrynet hade Christian en konstig utväxt. Efter att ha stirrat på denna utväxt i några månader frågade jag, oanständigt tidigt i vår relation, vad det var för något. Fick svaret att han haft den jättelänge och att den inte gick att klämma. Challange accepted!!! Den gick att klämma. Med hjälp av nål och ivriga Elinfingrar dränerades utväxten och Christian blev den hunk han är idag. Sedan den dagen har jag varit av den fasta övertygelsen att Allt går att klämma. Idag har jag mött min överman. Eller egentligen igår, men jag ville inte inse det då. På min haka sitter en leverfläck. En sån där ljus, utstående rackare. Ur denna kan jag med jämna mellanrum dra ut en liten, liten flaga av någonting. Detta har fått mig att börja fundera på om detta verkligen är en leverfläck. Kan det kanske vara en saftig varböld FÖRKLÄDD till leverfläck? Bäst att undersöka. Gick loss på skapelsen med diverse tillhyggen. Det enda som kommer ur den är blod. Både igår och idag. Får nog inse att detta inte är något som borde klämts. Problemet är att jag nu retat upp den så till den milda grad att den vägrar sluta blöda. Fick plåstra om mig och skamsen kliva ut ur badrummet och erkänna för Christian vad jag ägnat mig åt där inne i en halvtimme.

Nog om detta nu. Jag har hunnit med annat idag också. Fika och shoppa. Latte 32 kr, babymössa 20 kr. En av den var ett fynd. Gissa vilken?