Plats: Linddahls konditori
Sällskap: Ingen
När man lunchar ute själv har man två alternativ att välja mellan; studera folk eller sitta med näsan i telefonen. Fram tills nyss valde jag alternativ ett. Det var så intressant så att jag vart tvungen att övergå till alternativ två.
Mitt bord har sedan jag satte mig här för en halvtimme sen agerat startpunkt för en sockerstinn pojke, cirkus 5-6 år. Tar fart, kutar ylande genom halva fiket, kastar sig utför en trapp. Gång på gång!! Att han inte landat på någons bricka är nog mer tur än skicklighet. Överväger att sätta ut min fot så ungen får sig en ordentlig flygtur, möjligen ända bort till en annan trappa. Men det är ju inte den stackars pojkens fel att mamma hellre suger i sig latte och pratar om nagelförlängning än ägnar sig åt barnuppfostran. Suck!
Sen har vi ju skumtomten mitt emot mig också, på andra sidan spatt-grabbens startbana. Till synes lunchar han också ensam. I hans egen värld har har nog stor middagsbjudning med tanke på hur han sitter och mumlar för sig själv.
Och bäst av allt, den obligatoriska synen på alla caféer år 2013; ett par-tre tonårstjejer som alla sitter helt tysta tillsammans och knappar på sina mobiler. Socialt umgänge är så lätt nu för tiden. Man behöver ju inte fundera ut lättsamma saker att småprata om längre.
Det var allt från dagens avsnitt av Elins Betraktelser, Caféversionen. Nu ska jag pallra mig tillbaka till jobbet och mentalt förbereda mig för en kväll av varuräkning. Blipp, skriv antal. Blipp, skriv antal. Osv i evigheters evighet. Eller iaf till kl 22.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar