Den där Dante

Efter moget övervägande har jag beslutat mig: det kan tänkas finnas en liten skvätt tid över att blogga på, trots att man nu är småbarnsförälder. Men i rättvisans namn så borde bloggen kanske byta namn till Inte Fullt Så Mycket Fritid.

Följande har hänt sen senast jag skrev:
• Fidus är numera på utsidan. Han går nu under namnet Dante.
• Öhm, hmm... vad mer? Säkert en massa men jag kan säga att efter ovanstående punkt så finns det inte så mycket annat som känns viktigt.
Med andra ord känner jag att jag kommer bli ganska enkelspårig i mitt skrivande. :) Livet förändras en uns när man får barn. Däremot vet jag inte hur mycket jag har förändrats. Syftar då inte på hängtuttar, pösmage och en storlek större fötter, utan på mitt sätt att tänka och se på saker och ting. Jag är förvisso inte rädd för bebisar längre. Å andra sidan är jag inte hysteriskt förtjust i random bebisar heller. Jag vet inte alltid vad som är lämpligt att säga. "En liten ölkeps till nappflaskan vore smidigt" fick åtminstone svärfar att höja på brynen. Vad är ok att skämta om liksom? Dante kommer säkert få en bok med lustiga saker morsan kläckt ur sig i artonårspresent från någon välmenande släkting. Något annat som helt klart förändrats är antalet gånger per dag jag säger orden "bajs" och "prutt". Skämt åsido, den största förändringen var omöjlig att stå emot; känslan av en överväldigande kärlek till sitt lilla barn, som växer sig starkare för varje dag som går och viljan att göra allt som står i ens makt för att han ska må bra. Ett enda leende från denna lilla varelse är det som gör att jag står ut med att bli spydd, bajsad, kissad och snorkråkefräst på. Förunderligt!

På återseende. Hoppas jag.