Ensamma mamman får ett tecken

Julmusten är urdrucken, reaskinkan från Bollstabruk börjar lida mot sitt slut. Nu finns det inga ursäkter längre; det är dags att göra sig av med muffintopen och ta tag i NNL. Nya Nyttiga Livet. 20 kilo ska bort! Och innan nån bemödar sig med välvilliga kommentarer à la "Va? Nä inte 20 kilo väl? Såå mycket behövs väl inte!" Ta en titt go vänner, jag är rund! Snällt av er att försöka intala mig något annat, men det går ju fortare att hoppa över mig än att springa runt mig. 20 kilo alltså. Vart vi startar är mellan mig och vågen. Vägen till målet heter LCHF. Har funkat förr och kommer att funka igen. Om jag bara anstränger mig lite. Imorgon börjar vi, och likt en sann missbrukare behöver jag en sista fix innan jag är riktigt redo. Christian är borta på galej, alltså kan jag komma undan hans förslag om något nyttigt till middag. Tog mig således en funderare på vad jag kommer sakna i mitt NNL och styrde Saaben mot Ica. Valet för kvällsgoff blev ciabatta med chèvre och honung och till efterrätt såklart ansenliga mängder choklad. Lämnar Ica glad i hågen bara för att komma hem och upptäcka att chokladen valt att stanna på bandet i affären. Sneaky bastard!! Men vad kan vara ett tydligare tecken? Vad säger "skärp till dig din knubbsäl" tydligare än när chokladen nekar till att följa med en hem? Kvällen spenderades med ciabattan och en ylande bebis. Stackars lille Dante hade magont så han sjöng i högan sky. Problemet avhjälptes med en stor dos moderlig kärlek och en slurk mjölkersättning. Nu ska jag försöka hinna däcka innan han vaknar o kommer på att han är hungrig igen.