Missunnsam, hjälplös brud med svullet tandkött söker icke-likasinnad

#*=)8%¤##¤#""¤¤%%& skit-bloggprogram! Så, då var det sagt. Njut nu av detta inlägg i all dess oestetiskhet.

Har fått chockerade nyheter. Så chockerande att jag snarast måste blogga om dem. Blondinbella har gett ut en bok. Ooookej... Flera känslor:

1. Jag vill också!!! Ren och skär avundsjuka. Har gillat att skriva sen jag var liten och har genom åren listat både journalist och författare högt på min ”Vad-jag-vill-bli-när-jag-blir-stor-lista”.

2. Hur kan så många vara intresserade av hennes företaganden? Inte ens jag, som till och med i min bloggtitel hintar om mängden fritid jag har till mitt förfogande, tycker att jag har tid att sitta och döläsa sånt där. Lika off som alla modebloggar. Hmm, undra om jag verkligen är en kvinna?

Häromdagen dock, då tog jag till all kvinnlig list jag besitter. Vi har fått e
n p-ruta i garaget som inte, så att säga, samspelar väl med mina bilkörnings-skills. Vad göra? Jo leta upp Förste Garageansvarig Ingemar, spela lite ynklig, grovt överdriva problematiken med p-rutan, pluta lite med underläppen, klämma fram en tår... Resulterade i en klapp på kinden á la 5 åring och ett löfte om en större ruta så snart någon blir ledig. Kaaatching!

Nya lägenheten är förövrigt sweeet! Stort tack till Anders, Peter samt mamma-, pappa- och broderYtterström för hjälpen! Ovärderligt. Största problemet med nya lägenheten är att den är så stor att vi faktiskt tappat bort hunden i den ett par gånger. Stackars Gringo. Inte nog med att han tvingades invandra till ett främmande land, han har tvingats flytta inom landet två gånger också. Trauma.

Jag hade också ett trauma förra veckan. Fick uppleva den ultimata smärtan; tandstensskrapning. Har hört ryktas om fenomenet tidigare, men eftersom jag alltid brukar laga hål utan bedövning så ser jag mig själv lite som en viking i tandläkarstolen. Efter tio minuter av intensiv smärta var jag inte lika stursk. Mycket förgrymmad på tandhygienist Carina som fått mitt tandkött att bulta oroväckande och svälla till dubbel storlek. Ute i hissen insåg jag att jag även hade blodstänk på kinden. Fräscht. 500 spänn kostade behandlingen/tortyren. Men åtminstone tryckte hon inte tuttarna i ögonen på mig som en tidigare tandhygienist gjorde. (Till alla killar som nu blir nyfiken på vart denna fantastiska tutthygienist finns: hon finns i gävle, och hon är gammal och... bastant.) Men som om inte tandstensskrapningen vore nog för min trut och min plånbok; om tre veckor ska jag tillbaka. Ska laga min glugg. Ska bli skönt att slippa lagra köttbitar och diverse annat i gluggen i flera timmar för att sen peta ut dem och inse att de har ändrat färg och konsistens sen de hamnade där tidigare under dagen. Och jag slipper gå runt med en tandpetare i mungipan som värsta hillbillyn.

Fallfrukt

Sen jag började med LCHF har jag försökt undvika frukt. Har gått utmärkt hittills, men i dag föll det. Dagens gåta blir således: Vad föll först; äpplet eller Elin? Jag trodde det var bananer som var "halkfrukten", men när äpplen får ligga tillräckligt länge så utvecklar de tydligen vissa bananliknande egenskaper. Hade vart kul att veta det liiite tidigare, då hade jag kunnat slippa sitta i frisörstolen och lukta övermoget äppelmos.

Bloggbesvär

Det drar ihop sig till flytt igen. Värsta deja vúen från förra året. Man skulle kunna tro att flyttning är vår hobby. Det är det inte. Bevis på detta finns här; på min Botten-5-arbetslista:

1. Kloakrensare. (Vet inte om denna befattning finns i verkligheten, men det gör den säkert. Jag menar, kolakerna måste ju bli rätt lortiga. Det är väl lite det som symboliserar en kloak?)

2. Lokalvårdare på tågstation. (Oavsett vart man städar är det som att städa en toalett.)

3. Flyttkarl. Jobbigt att släpa saker. (Ha! Där ser ni! Bevis! Tycker inte alls om att flytta!)

4.Mc Donaldsmedarbetare. (Kräver nog ingen ytterligare förklaring)

5. Telefonförsäljare. (”Jo men det är väl klaaaart att du ska köpa ett fyrtiopack damtrosor! Dåliga säger du? Ja men då skickar vi med tjugo till till bara halva priset. Vill inte ha säger du? Hur tänker du nu?)

Som ni vet var ju jag rätt neggo till bloggande tidigare. Är inte övertygad om att jag är helt o-neggo nu heller. För att hitta lite inspiration till inredning av nya lägenheten har jag börjat leta runt lite på nätet. Problemet är ju att oavsett vad man söker på så finns ju de två miljoner ”bästa träffarna” i en blogg. Och uppenbarligen ljuger google för mig för det är sannerligen inte alls bra träffar! Hur som helst så börjar man leta runt där i bloggen för att hitta det där man sökte på. Problemet är ju att det inte går eftersom 99,9% av bloggskrället handlar om annat oväsentligt, som säkert är skitroligt för personens tre stammisläsare. Söker jag på ”sheesammöbler” så vill jag hitta sheesammöbler och inte ett långt utlägg om hur nått modelejon har pimpat sin vintageblus. Ser ni problemet här? Ska man verkligen behöva beta igenom tjugo modebloggar för att hitta en enda vettig sida om sheesammöbler? I think not! Jag lär mig ju en hel del om mode dock. Nu är det väl bara en tidsfråga innan jag kommer hem från Erikshjälpen med ett par läckra ”nya” gamla shorts, med midjan uppe vid öronen, byter knapp i brallan för att ”sätta min egen prägel på dem”, drar ett flätat skärp som jag hittat på mormors vind genom hällorna och matchar det hela med en brokig storskjorta, givetvis djupt nedstoppad i shortsen. Kommer börja publicera en daglig bild på mig själv i mina ”egenskapade” modealster. Åter igen, I think not!! JAG VILL INTE HITTA UPPE-I-ARMHÅLORNA-SHORTS PÅ NÄTET! JAG VILL HITTA SHEESAMMÖBLER! ATT BYTA KNAPP I ETT PAR SHORTS ÄR INTE ATT ”SKAPA NYA KREATIONER”!! Och nu sitter det väl någon stackare som söker på sheesammöbler och bara får fram mitt blogginlägg... tääänktente på de... Ber om ursäkt. Om du som sheesamsökare i detta ögonblick sitter och svär över mig som bara slösar med din tid genom nonsensbabbel, skicka mig ett mail så ska jag hänvisa dig till någon av de få, riktiga sheesamsidor jag efter mycket blod, svett och tårar lyckts gräva fram på denna bloggförgiftade web. Eller så kanske jag kan fresta dig lite extra rabatt på de fantastiska, egenskapade vintagemodeplagg jag numera även säljer. Vad sägs om en läcker ”playsuit” a.k.a. vuxensparkdräkt från 70-talet? Du får mormorsskärpet på köpet om du slår till inom 3 minuter.

När vindarna viskar "vart tusan är bilnyckeln?"

Här om dagen hade vi finbesök på Ingelsta Shopping. Jag står där i godan ro och filosoferar om piller och så plingar det plötsligt till i dörren. In kliver ingen mindre än Roger Pontare. Hoppla! HUR bete sig? Känns ju off och låtsas att man verkligen inte känner igen honom, men ännu mer off att börja yla i falsett av ren och skär exaltion och be om autograf till mig själv och alla mina vänner. Sorry alla vänner som fick upp hoppet om en autograf där för ett ögonblick; jag körde på den coooola medelvägen = bete mig som jag alltid gör mot kunderna. Glad, trevlig och hjälpsam. Okej, kanske lite extra hjälpsam tillfället till ära. Dock verkar det inte som att mitt undermedvetna var helt nöjd med mitt laid back´a handlande vilket resulterade i ett gisslantagande av Rogers bilnyckel. Vill hävda att det i själva verket var ett missförstånd, eller att det egentligen är Marie som är den kändiskåta gisslantagaren. Tror att det var en kombination av dessa kanske.

En stund efter att Roger lämnat butiken (och jag hunnit ringa Tessan i Dominobutiken för att berätta den fantastiska nyheten, och Tessan i sin tur ringer Emma i Spiralenbutiken så fort att det är upptaget när jag ringer dit) så hittar jag en bilnyckel på kassadisken. Rogers bilnyckel. Kan det verkligen vara sant? Kommer jag kanske att få träffa honom igen? *falsettskrik* Lägger nyckeln i kassalådan så den är i säkert förvar och inte blir bortrövad av något galet fan. Sen kommer Marie för att byta av mig, vi tar en kopp kaffe och snackar lite Roger ett tag innan jag går hem. Så klart glömmer jag att berätta om den kvarglömda bilnyckeln. Roger kommer tillbaka en stund senare, Marie falsettskriker i exaltion, och meddelar att "Nej, det finns ingen kvarglömd bilnyckel", sen ringer hon mig för att skryta över att hon också fått träffa Roger, varpå jag såklart meddelar att det VISST finns en bilnyckel. Det hela slutade med att Roger tycktes tröttna på oss och skickade in sin fru för att hämta nyckeln.

Och för alla er som undrar: Jag vet inte om han hade hårtofsen, han hade en basker på sig!

I bröllopets, datatraumats och den heliga tårtans namn. Amen.

Måndag morgon/förmiddag (9.45, avgör själv). Kommer till jobbet, glad i hågen och kärleksfull till sinnes efter helgens bröllop. Då ser jag det, och känner en isande känsla i magtrakten; DATAKASSAN SER MYCKET SKUM UT IDAG!! Och det är aldrig ett gott tecken när något ser skumt ut! Har fortfarande i mycket färskt minne senast jag ringde IT-support.

E: (röst i falsett pga djup oro och begynnande panikering) Hej! Datorn är konstig. Skärmen är helt svart!! *hyperventilering version 2.0*

V: (lung och trygg röst, med en touch av grekiska) Ser du datorn?

*tystnad*

V: Själva "burken".

E: Ja, ja jag ser den nu.

V: Öppna luckan på framsidan.

E: Okej.

V: Ser du knappen?

E: Menar du den enda knappen som finns på hela datorn? Den med ett powertecken på?

V: Ja.

E: Ja, ja då har jag hittat den.

V: Tryck på den.

E: Okej. Sen då?

V: Nu är datorn igång igen.

E: Eh, jaha. Ja tack då.

Denna morgon däremot är faktiskt datorn på, men något konstigt verkar verkligen försiggå. Eftersom jag nu vet vart powerknappen sitter så tar jag till hemmafixarknep nr 1; starta om. Så sker, men ingen förändring i konstighet dock. Och nu börjar det hända saker må ni tro. Fönster öppnas och stängs, program går igång, sidor bläddras, ett dokument öppnas och någon börjar skriva... REDRUM...REDRUM... Jag lovar! True story! Typ. Det visar sig att man ju kan fjärrstyra datakassan, vilket jag förstod när jag lugnat mig ett par snäpp och min syn klarnat upp sig så pass att jag kunde se att det inte alls stod redrum utan att det var IT-supporten som meddelade att de var inne och fixade ett par saker. Pjuu! Sen lika plötsligt som allt satt igång var det över igen, och jag kunde andas ut. Blev jäkligt trött dock. Tror jag förbrukade hela veckans energiförråd genom att hetsa upp mig sådär. Det kan aldrig vara bra för hjärtat. Bör nog börja meditera för att bli en mindre upphetsad person. Har köpt ett app för det; Relax with Andrew Johnson. En skottsk herre som med sövande röst ger en instruktioner. Funkar väl sådär måste jag säga. Han låter roligt iallafall. Yooouuu äääre nöööw in tåååååtal reeeeelaxation. Tooootally cäääälm. And reeeeelaxed. Nej Andrew, där tar du fel. Jag är fortfarande pigg och vaken, och fnissar åt dig. Men jag är åtminstone inte upphetsad. På nått enda sätt.

Från det ena till det andra. Den gångna helgen har varit mycket bra. Elin, Christian och Ronny har var varit On The Road Again. Denna gång till Vallentuna för kusin Fridas och Nickes bröllop. Kan bara säga att det var toppen på alla fronter.

* Vacker brud och stilig brudgum.

* Fin ceremoni. Jag kunde fortfarande hela Fader Vår utantill. Det ger pluspoäng när man ska in i himmelen det.

* Bra musik.

* God mat.

* Mycket trevligt sällskap.

Och vet ni vad? Jag är kär! Christian? Nej, men min nya älskling är förvisso också vit på utsidan och med rosa klet på insidan, så de besitter vissa likheter. Jag säger bara tre ord: Bröllopstårta från Gourmandise! Gosh!! Som tur är gjorde förra veckans pulverdiet susen och klänningen var så pass rymlig att jag faktiskt vågade mig på två bitar. Vore det sjukt att köpa en sån tårta bara till mig själv någon dag? Enligt deras hemsida så har de snart en webshop. Tänker hålla mig uppdaterad där. ;)

Tack herr Vedin och fru Kusinvitaminvedin (kunde inte låta bli, det skrev sig ju praktiskt taget själv) för att vi fick vara med på er stora dag. Blir också sugen på att gifta mig. Chriiiistian?? *flirt flirt* Hmm... efter min kärleksförklaring till tårtan tidigare är det väl knappast troligt att det blir nått inom en snar framtid...

Sommaren Är Tjock och On The Road Again

Så var det dax igen. Vet att jag suger på att uppdatera bloggen. Skyller avsaknaden av blogginlägg på... *trumvirvel* mupp-grannarna! Såklart! Allt ont i världen är givetvis deras fel. Har känt att jag på sista tiden inte riktigt varit mitt vanliga hobbybittra self, jag har varit riktigt, professionellt kärringbitter. Och då tenderar blogginläggen att innehålla alltför många svordomar. Inte roligt. Men nu blir det ändring på det. (Bitterheten alltså, angående bloggandet vågar jag inte lova för mycket.) I tidigare blogginlägg har jag nämnt totalt döfödda försök att slippa grannarnas klampande. Nu äntligen har vi hittat en fungerande metod. Den kallas flytt. Bye bye Östra Promenaden, hej Trädgårdsgatan. Vi har fått oss en lägenhet. Privat hyresvärd (supernice herre, vi fick lust att krama honom vid flertalet tillfällen), översta våningen (givetvis!), stor och fin, en riktig vuxenlägenhet. Nu har vi nått att "växa i". Och då syftar jag inte på rubriken på detta blogginlägg. 119 kvadrat. Vi har inte ens möbler för att fylla ut alla rum än. Men det kommer. Har ni nått ni vill bli av med så tar vi tacksamt emot det. Inga fula saker dock. ;)

Soon-to-be Home Sweet Home

Nu till nått mer bekymmersamt. Tänk er in i följande scenario: Sidenklänning för 800 kr inhandlas för att användas vid kusins bröllop. Moder sliter i sitt anletes svett för att sy om denna klänning så att den ska sitta perfekt. Dotter mycket tacksam. Visar denna tacksamhet genom att grisäta en massa skit över sommaren. Klänning går inte längre att stänga. Bröllop på lördag. PANIIIIIIIIIK!!! Försöker lösa detta genom pulverdiet, något jag lovat mig själv att aldrig utsätta mig själv för igen. Men jag har ingen bra backup-plan *suck* Frida, är det ok om jag klär mig i en stor, svart sopsäck på ert bröllop? Lovar att ha snygga skor.

Var ju på bröllop helgen som var också. Marie och Hendrik gifte sig i Tyskland. Så trevligt, och fint och bra på alla sätt! Träffade så många trevlig människor. Eftersom det fanns en proffsfotograf närvarande så tog jag noll kort på bröllopsgrejer. Ni får alltså hålla tillgodo med iPhonebilder på mig och Christian.

Resan gick mycket bra. Var såklart långt att åka med Ronny, men allt gick ändå mycket smidigt. Under resan försökte vi lära oss så mycket som möjligt.

Danmark:

* Är ett litet land. Går fort att åka igenom.

* Danskar gillar röd korv (inte för att vi såg nån från bilen, korv alltså, men vi visste sen tidigare).

* Deras flagga kallas Dannebrogen (visste vi också sen tidigare).

Hmm, verkar inte som att vi lärde oss något nytt i Danmark egentligen.

Dannebrogen

Tyskland:

* Ett "A" i vägbenämningen betyder Autobahn. På en autobahn får man köra FORT om inget annat anges. Vi valde att benämna detta som Free Speed under hela resan. Glädjen över Free Speed är att jämföra med julaftonsglädje.

* "We ate it" heter "Vii ejts it". (Källa: Shrek 4)

* Det är mycket vägarbeten i Tyskland. Om Free Speed är som julafton, då är vägarbeten som grannar ovanför som klampar.

* Det finns fartkameror även i Tyskland. Vet ännu inte om de funkar. Hoppas inte. Vi får se inom en snar framtid.

* Schnizel är en tysk maträtt. Vi åt ingen sån.

Tyskland var, som ni hör, lite mer lärorikt än Danmark.

Systembolaget - släng dig i väggen!

Hotel Schröder

Nej, nu ska jag sluta. Ska till Mem snart och umgås med mina kära vänner. See ya!

Blommor och bin

Jag är i norrland. I norrland finns mycket natur. Naturen är bra i teorin, men skrämmande i praktiken. Jag hatar natur! Så var det sagt. Här om dagen tog vi hundarna på en liten bad-runda. Vägen till badet var kantad med vegetation. Denna vegatation bestående av tistlar, brännässlor och annat gräsligt gjorde sitt bästa för att åsamka mig klåda och obehag. Men grönskan är inte det största problemet. Mina stora fiender är, utan inbördes ordning:

• Knott

• Getingar

• Bromsar

• Blinningar

• Myggor

Där går man i godan ro och försöker uppskatta den svenska sommaren och vad händer? Jo nån jäkel tar en tugga av ens tumme. Tack för det! Panikerade givetvis likt Ferdinand under korkeken. Sliter loss en belövad gren från ett träd och piskar vilt omkring mig. Jag kallar den min "vevare". Vägrar nu att gå någonstans där det finns naturlighet utan min vevare. Önskar hett att jag hade tagit med min Bugg Zapper hemifrån. Försökte nyss att sitta ute i solen och vara lite social medan mamma renasde ogräs. Tog två sekunder och sen var eländena där och surrade runt mig som om jag vore en snaskig buffé. HUR kan de veta att jag är av kött? Nu sitter jag och trycker i skuggan på farstubron, när till tryggheten inomhus. I övrigt gillar jag norrland.

Elin Oidipus

Och då syftar jag inte på den där lilla detaljen med "döda pappa, avla med mamma" utan jag syftar på hans klumpfötter. Jag har sånna. Värmens fel! Det började med att fotlänken stramade och liksom sjönk in i valkar i vristen. Hallå fotknöl, vart tog du vägen? Igår fick jag med våld dra på mig gladiatorsandalerna, vilka inte satt lösare vartefter promenaden fortlöpte. Har provat olika metoder för att avsvälla mina dunkande fötter:

* Iskallt fotbad. Ronnys sköt-hink tömdes, fylldes med all is vi hade, även epilatorns kylgel-dyna. I med lite eukalyptusolja också för att få den där extra kyliga känslan. Effekt på svullenhet: Ingen alls! Effekt på fräschdoft i hemmet: Stor! (Tror även att jag lyckades Turtle Wax´a mina arma fötter lite pga bristfällig hinkursköljning. Liksom på balkongräcke har Turlte Wax inte en fördelaktig effekt.)

* Högläge. Hjälper hyfsat. Hindret för fullständig hjälp heter Dåligt Tålamod. Får jobba på det.

Kvar att prova är, jag vill knappt uttala det: stödstrumpa. Trodde det var illa nog med öronproppar och sovmask.

På tal om öronproppar, jag kan meddela att jag inte är helt tillfredsställd med vår framgång på grannfronten. De bor fortfarande kvar. Tydligen kan inte någon få en "prick i registret" om inte en opartisk bedömning gjorts. Okej, logiskt. Praktiskt? Ööh, nja... Ska vi ringa in honom när grannarna ska "komma till", så att säga, och hoppas på att han hinner hit för att fånga vår taklampa när den är på väg ner? Eller ska ha sitta här på en liten pall och sjunga nattvisor för oss medan han väntar på att grannen börjar klampa? Den som lever får se. Återkommer till detta.

Daaart tooournament och A Ram Sam Sam

Hej vänner!

Fick ett litet ryck av inspiration just nu. Beror nog på att jag just intog en del kolhydrater (tillåter mig fyra tillfällen per år). Inspirationen kommer troligen inte att vara länge så det är lika bra jag knattrar på här.

Vi har kommit hem från Turkiet nu. Det har varit mycket bra!

Top 5 lista

1. Trevligt sällskap. Tröttnade man på en person så fanns 12 andra att välja mellan.

2. Maten. Världens största buffé vilket gjorde att vi stuffade oss själva fulla med alldeles för mycket mat alldeles för ofta. Min magsäck har nu en ungefärlig storlek av en ica-kasse. Men gott var det. Gjorde ett försök att ta en bild på det fina dessertbordet men inser nu när jag ser bilden att allt ser vidrigt ut, som slemmiga saker övertäckta med mer slem. Så var det inte i verkligheten. Då var de fina.

3. Solen. Man blev åtminstone lite brun. En brunhet som sig bör försvann i samma ögonblick som man satte sig på planet.

4. Ayran*. Den turkiska nationaldrycken som Marina mycket vänligt upplyste mig om att den existerade. Fantastisk i värmen faktiskt. Ska göra egen här hemma.

*http://en.wikipedia.org/wiki/Ayran

5. Hotellet var mycket fint. Städdamerna gjorde kreationer på sängarna varje dag. Säkert för att distrahera en från att upptäcka övrig slarvstädning. Funkade!

Förutom att steka oss och stuffa oss så gjorde vi såklart en massa skoj:

* Vi gick på marknader, vilket är helt värdelöst för en typisk svensk, töntig, icke-prutare som jag. Det står Lättlurad i pannan på mig vilket gör mig till ett hett villebråd på marknaden. Och inte på det bra sättet. Alla vill åt Elins lira. Gjorde några tappra försök att pruta men det slutade med att jag gick därifrån tomhänt. Lika bra det. Det är lätt att se när svenskar vart på semester i Turkiet. På planet ner sitter alla där i H&M och på vägen hem i "Lacoste" och "Chanel". Otroligt att märkeskläder kan vara så billigt i Turkiet. :)

* Vi vattengympade en dag. Blev inte ens varm. Och det var 38 grader i luften. "Hey hey hey, golden girls, woooooooo".

* Vi firade Broder Johans 40 års dag. Han fick en moppe. Trot eller ej. Den är skitcool. Hoppas på att få övningsköra på den lite innan jag ger mig på MC-kortet.

* Vi fnissade åt "Alex", den till synes rätt könsförvirrade unga man som dagligen höftvickade sig ett varv runt poolen för att få ihop folk till dart-tävlingen.

* Vi sjöng och dansade. Många trallvänliga låtar med fantastiska koreografier. Vissa av oss hann även med en svängom magdans. (Se förklaring till detta nedan. Inga övriga kommentarer!)

Lärdomar jag fick under resan som jag gärna delar med mig av:

* Säg till om eventuella födelsemärken som du inte vill ha avskrubbade under det Turkiskt Badet. Jag glömde detta vilket resulterade i två melanomliknande bölder på ryggen som nog snarast borde tas om hand av farbror doktorn. Har i skrivande stund även två läckra, bleka plåsterfläckar runt om melanomen.

* Badda bort svettmustachen med en servett. Gnid inte runt den med en kletig hand. Då får du finnar.

* Det är varmt i Turkiet. Detta kan medföra vätskebrist. Är man duktig och springer en halvmil i gymmet kan även detta medföra vätskebrist. Turkiskt vin är gott. Turkiskt vin är starkt. Behöver jag säga mer? De små trumslagarpojkarna trummade mycket ivrigt hela torsdagen. Återhämtade mig först då vi nådde norrköpingsk mark. Men där på kvällen var jag snygg och rolig. Tydligen lik en kändis också, enligt Christian. Det bjuder jag på.

Trots en fantastisk vecka var det otroligt skönt att komma hem. Hämta lille Gringo hos Lillemor och Patrik där han spenderat veckan. Tack snällaste för att vårt gryn fått vara inneboende! Efter det slappade vi ner oss i soffan. Helt underbart!

Idag gassar solen ute. Gissa vilka som stannar inne? Våga Vägra Solen!

Sav på Saaben och andra bryderier

När man går genom livet gäller det att var uppmärksam och dra lärdom av saker som händer. På senste tiden har jag fått lära mig saker må ni tro.

Lärdom 1: Parkera inte under en lind. Detta resulterar i att det ser ut och känns som att någon spraylackerat bilen med sirap. Problem: Det finns en sabla massa lindar runt Östra Promenaden.

Lärdom 2: Respektera dag-parkeringen. Tydligen ska det sopas längs med trottoarkanten en gång i veckan. Blockar man framfarten för sopfordonet så medför det en gul liten p-botremsa på 600 kr. Inte bara en liten knäpp på näsan alltså, utan en spark i magen.

Lärdom 3: Peta inte snor i p-boten och hoppas på att kunna riva av den hörnan. Remsan är i plastmaterial = du får gå där med din snoriga p-bot tills du hittar en sax.

Den senaste tiden har jag ju nämnt en hel del om våra nya grannar ovanför. Dessa grannar håller på att driva mig till vansinne och jag mår stundtals jäkligt dåligt. Men, eftersom denna historia trots allt tycks ha ett visst sensationsvärde så biter jag ihop och skojjar vidare. Vi har nu äntligen lyckats få grannarna att öppna dörren när vi plingar på, så att vi face to face kan framföra våra klagomål. Tidigare prövade metoder som visat sig vara totalt döfödda:

* Lämna lapp

* Ringa hyresvärden

* Kasta gummiboll i taket

Kontenta: vill man ha någonting gjort, då får man fasen ligga i. (Lärdom 4.) Dörren öppnades av någon som sannerligen inte kunde vara den 38 åriga kvinna som står skriven på lägenheten. (Tack ratsit.se) Detta var en riktig liten fjortisfis, såg tydligt klen och sjuklig ut. Och inte gav hon speciellt mycket motstånd när jag kom upp där, ilsk och morrande över att det för tredje gången låg ciggaska på balkongdynan. Jag förde relativt vuxet och behärskat fram mina klagomål, men som Anders så vänligt påpekade; jag ville nog i hemlighet att hon skulle bitcha lite tillbaka. För att få någon form av utlopp för min frustration sprätte jag ciggaskan från dynan ner framför hennes fötter innan jag gick. Det var väl den mindre vuxna delen av det hela. Jaja, ingen är perfekt. Vad som kan betraktas som mer vuxet i det här fallet är att jag har börja sova med öronproppar för att slippa höra granneländena. Det här är bara början, sen går det väl utför. Papiljotter i håret för det rätta svallet, näsvidgare i nosen för att reducera snarkning, sovmask för ögonen som att stänga ute solstrålarna som tränger in likt laserstrålar, bettskena i truten för att undvika gnissel och så de läckert neongula öronpropparna. Het puma, coming through! Det här måste vara the end of passion tror jag. "Älska? Nej vet du vad! Jag behöver ju en timme på mig att preparera mig för sänggående" alternativt "Älska? Nej vet du vad! Du ser ju ut som ett ufo!". Skämt åsido, än så länge är det ju faktiskt bara öronproppar. Jag körde på Muhammed-metoden. Om inte tystnaden kommer till Elin så får Elin komma till tystnaden. Känns rätt konstigt dock. Man ligger där helt i sin egen bubbla och tvingas lyssna på sin egen Luke, I am your father-andning. Creepy. Sen varje morgon när Christian går till jobbet så måste han avploppa mig för annars finns inte en chans att jag hör väckarklockan. Den stora frågan är som det verkligen är ofarligt att sova med öronproppar? Känns så tryckande och fuktigt. Tänk om jag får trumhinnesvamp eller nått. Kan den komma in för långt? (That´s what she said) Kanske peta till en väsentlig del av hjärnan? Om någon har långvarig erfarenhet av öronproppar så tar jag tacksamt emot information om dess farlighet/ofarlighet.

Från det ena till det andra; i måndags var det Robertmiddag. Robertmiddag är en mycket trevlig tradition som såklart alltid infaller på Robertdagen den 7 juni. Enligt tradition bjuds vid detta högtidstillfälle ärtsoppa, punch och pannkakor. För första gången sen jag började med LCHF blidde det lite problem. Detta problem avhjälptes genom att medtaga doggybag. Blev såklart mobbad. Lite orolig att bli utröstad från nästa års Robertmiddag. Under middagen uppkom fantastiska idéer på hur Robertdagen skulle kunna bli ännu större:

* Se till att någon president eller annan högt uppsatt snubbe heter Robert så Robertdagen blir en helgdag.

* Se till att flytta nationaldagen till den 8 juni, så det blir en helgdag = ledighet = kan kvadruppla punchintaget under Robertmiddagen.

Kvällen bjöd även på paketutdelning. Mamma och Pappa Ytterström a.k.a. Stor-Robert och Stor-Roberta ansvarade för detta. Här snackar vi idel finfina prylar. Vad sägs om en jordgubbsskivare, handbagagevänliga flaskor, uppblåsbar resekudde, skruvmejsel med hemlig gömma för skruvbitsen och öl-tät ficklampa? Oupa!

Nu ska jag ut och springa på att mina ben blir fasta och fina. Har köpt ett par shorts.

Kids och tanter

Igår var man ute och stuffade lite. Jag skulle babysittas eftersom Kulan o Christian skulle spela tv-spel hemma och det roar mig sådär måttligt att sitta och heja på. Jag och Christina begav oss, glada i hågen, till Bishops Arms. Lätt irritation i taxin; "jag har inte mer i växel, så du kan bara få tillbaka 1:50". Öhm, ooookej... Orkade knappast bråka för tio kronor, men jag kan ju säga att om du gillar att få tillbaka den växel du faktiskt ska ha, så åk inte med Taxibil i Östergötland. Väl inne på Bishops slank lite vin ner. Vi känner efter ett tag att det börjar bli dax att gå och stuffa lite på ett dansgolv. Mot Harrys (japp, det skriker lite... "äldre" om Harrys, jag vet). Just denna kväll stämmer detta mer än vanligt. Vakten talar om för oss att vi får inte komma in för de har 35 årsgräns. Ööh, va? Ett tappert försök att ljuga om sin ålder för att lura sig in resulterar i att de ber Christina att legitimera sig. Tant Elin däremot hade nog fått komma in utan tjafs. PRO-dans nästa! Vi fick gå till Vinkällaren istället. Det passar oss bättre, vi är ju trots allt inte tanter utan unga, hippa brudar. På Vinkällaren hade de rökmaskin. Det sved i ögonen. Det var varmt och trångt. Svettmustachen uppenbarade sig omgående. Mot dansgolvet. Plötsligt känner man hur någon gnuggar rumpan mot en. Det brukar innebära ett raggningsförsök. Åtminstone brukade det göra det för sex år sen, när jag var ute senast. På den tiden bestod ett dansgolv av ett gäng tjejer och en stackars full tönt till kille som gick från den ena tjejen till den andra och hoppades på ragg. Jag vänder mig om för att säga åt gnuggrumpan att jag faktiskt är en förlovad kvinna. Möts av en blick som säger "flytta på dig dumma tant, du är i vägen för mina svängande latino-hips" mer än "vill du pippa?" Hela dansgolvet är proppfullt med mer eller mindre unga män som alla stuffade loss rejält till salsabeatsen. Nått har hänt på dansfronten. I samma veva som vi gör denna iaktagelse börjar Christina känna av lårbenshalsen. Hög tid att gå hem och knyta sig. I väntan på taxin får vi en skymt av en man som utför...oraliteter... på sin manliga "vän" bakom en pizzeria. Jaa du, vart är världen på väg?

I, Kulturell

Igår var jag kulturell, belevad och sofistikerad. Jag var på vernissage. (Ooo, hon kan till och med stava till det!) Jag var där för Maries skull, även om man gluttade lite på hennes klasskamraters saker också. Hur som helst, jag är inte kulturell så himla ofta vilket gör att jag inte alltid vet hur man ska bete sig i kulturella situationer. Tydligen, fick vi erfara när vi kom gående tomhänta, så bör man ha någon gåva med sig. En snabb blick på de gamla vernissagerävarna sade oss att en blomruska inte skulle suttit fel. Akutsamtal till Anders och Christina, hade de månne en blomma? Såklart de hade. Christina är ju gammal KSM´are. Som klarade sig hela vägen till en vernissage. Enligt Anders så var deras blomma stor nog att vara från fyra personer. Jag panikerade trots det och vi rusade Drottninggatan upp. Greenroom blev vår räddare i nöden, vår hjälte. Sen var det bara att traska in på vernissagen och se otroligt belevad ut. Ha! Väl inne, på med ”minen”. När jag går på utställningar, presentationer och dylikt är det inte alltid lätt att veta vad jag borde tycka, tänka, känna, och framför allt, säga. Detta löser jag genom att använda mig av ”minen”. Minen är fundersam, hemlighetsfull, allvarlig. Ett perfekt redskap. Kombineras den dessutom med ett ”mm hmm” á la Horracio Cane på precis rätt ställen, ja då smälter man in i vilken kultursituation som helst. (Kontakta mig om du är intresserad av en helgkurs.) Marie är hur som helst mycket duktig. Jag är mycket stolt att vara hennes vän. På vägen hem regnade det. Jag svor över det. De högklackade gjorde ont. Jag svor över det också. Så sofistikerad är jag.

Goda grannar?

Bästa granne! Tack för att du iallafall är fyrasekundersmannen då det låter rejält ner!

Ni vet hur man brukar göra nån ritual eller dansa typ en regndans när man vill att något ska hända? Jag skrev ju för ett par inlägg sedan hur vi dansade till "Jag hör hur de ligger med varandra på våningen ovanför" på Hallsbergfesten. DET SKULLE VI INTE HA GJORT! Vi har nu fått nya grannar ovanför oss. Dessa kan jämföras med två sorters djur: Elefant - med tanke på hur de klampar, och kanin - med tanke på deras sovrumsaktiviteterna. Östra Promenaden är ett fint ställe att bo på, men tydligen är inte väggarna så stadiga. Elefanten gör så tavlorna skallrar och kaninerna gör att bambupinnarna i vasen på vår vägghylla är på väg ner. Jag ska nog ta och presentera våra kära grannar för mina vänner någon dag, mina vänner Möbeltassar och Fäll för tusan in hälarna lite. Nån som blir sugen på att bo i lägenhet?

Driver omkring

Vissa saker är tabu. En sådan sak är att driva med andras husdjur. Jag har ju världens sötaste praktexemplar till hund, så det är lätt för mig att vara kaxig. Mannen jag mötte på morgonpromenaden var dock inte riktigt lika lottad som jag på hundfronten. Vad han släpade runt på måste nog närmast beskrivas som den där efterblivna hyenan i Lejonkungen. Den som tuggar på sitt eget ben ni vet. Vi talar här såklart om en sån där nakenhund som har värsta kalufsen. Jag ser på långt håll när mannen och hans "hund" kommer mot mig på gångvägen att detta kommer bli svårt. Svårt för mig att hålla mig för skratt vill säga. Den fräkniga lilla saken skuttar runt i sin bulliga nakenhet och gläfser vilt för att få utlopp för någon typ av bokstavssjukdom. Ägaren försöker förgäves få korven att gå fot. Skrattet är på väg upp. Tårarna tränger fram. När vi möts på vägen möter jag ägarens blick och ser en desperation som inte kan vara något annat än ångest över att äga en så anskrämlig hund, och i sällskap av denna möta någon med en änglahund. När jag vänder mig om för att få en sista skymt av djuret ser jag hur den i full karriär lyckas trassla in kopplet på fel sida av en lyktstolpe och gör en vid bana i luften likt en zeppelinare. Och där kom vrålgarvet.

Kan med detta blogg inlägg även passa på att skicka ett förlåt till syster Maria för att jag sa att hennes blivande katt ser ut som en tornuggla.

Om man nu inte får driva med andras husdjur, vad får man då driva med? Jo sig själv är det ok att outa som lite korkad med jämna mellanrum. Jag känner att idag är en sådan dag när jag kan bjuda på ett av mina mindre stolta ögonblick. Jag har valt att kalla det hela för "Elin tvättar balkongen med bilshampoo". Bor man vid Östra Promenaden blir balkongen ganska snart rätt svart. Och vad består då denna svarthet av? Jo avgaser och däckslitagepartiklar. Och vad vore då lämpligare att skrubba balkongen med än bilshampoo? Låt oss även slänga i lite vax för att göra räcket extra skinande och vattenavstötande. DÅLIG IDÈ! Vax torkar rätt snabbt till en vit hinna. Jobbet fick göras om, med potatisborste. Nu har jag ryggskott efter att ha stått som en fällkniv i två timmar.

Vad är väl en fest i Hallsberg...?

Jo, det ska jag berätta; skitkul! Iallafall den festen jag var på i lördags. Christians plastfarbror Åke fyllde 60 så Östgötamaffian satte sig i bilen och brummande... norrut? Har ingen karta. Strunt samma. Vi brummade iväg helt enkelt.

Incheckning på Hotell Stinsen. Jag ska inte låta detta bli en hotellrecension, men låt oss säga så här: det var en stor spricka i handfatet som var "limmad" med brunt klet. Lakanen var hur som helst vita, utan brunt klet, och luktade rent.

16:30 var det förfest hos Mamma och Pappa Ytterström i rum 319. Eller 318. Vi hade nog kunnat vara vart som helst på plan 3 utan att störa någon. Det var inte tättbebott på Stinsen i helgen. Förfesten var trevlig. Det var fotboll på TV. Och det fanns tysklandsvin. Kl 18 avslutas förfesten och det bär av till fots till festlokalen. Vi går vilse. Under en 200 meters förflyttning. I Hallsberg. Men vi lyckades hålla huvudet kallt och inte gripas av panik. 

Fram kom vi och möttes av Örjan, kvällens toastmaster. Han var jättecool. Om jag skulle vara toastmaster någon gång så skulle jag vara som Örjan. Kanske utan smokingen, men i övrigt. Nu var släktena samlade. Det här var tydligen första gången som Åke och Faster Ytterströms släkter träffades på 26 år. Förväntningarna var höga. Efter en hälsningscermoni med lite svansande, rumpnosande och ett glas bubbel så gick vi till bords. Jag och Christian hamnade vid barnbordet. Det var en barnfri fest vilket gjorde att vi praktiskt taget var att betrakata som första klassens ynglingar. Mycket trevligt. Och eftersom det bara var vi kiddies vid vårt bord så kunde ju vi snacka vår slang och prata om facebook och så vidare. Maten var fantastisk. Fet och fin och med möjlighet till kolhydratuteslutning, precis som jag vill ha den. Vinet var fint det också, det ska jag inte sticka under stolen med. 

Efter maten tyckte Östgötamaffian att det var dax att inta dansgolvet. Detta gjordes till Jag hör hur de ligger med varandra på våningen ovanför. Det hanns även med lite zorba. Och en och annan styrdans. Mamma Ytterström lärde mig buggstegen och så praktiserade jag med Broder Ytterström. Oupa! Nu har jag ont i höften. Troliga anledningar:

* Jag blev skickad in i tegelväggen under en supertrippelboggibuggsnurr

* Jag halkade omkull på en marsipantårteros

* Jag är gammal och stel och har fått en lårbenshalsinflammation

Kvällen avrundas vid halv 2. Jag var inte trött så Christian fick somna till min ljuva stämma medan jag satt i sängen och sjöng. Jag kan tydligen beatbox´a också. Det visste jag inte.

Frukost. Go Hotell Stinsen! Mycket gott! Efter detta var det obligatorisk alkoblåsning och vi kan väl säga som så, att det inte är min förtjänst att vi kom hem med bilen. Men jag var inte ensam i promilleklubben och som tur var fanns det några ansvarsfulla i vårt gäng som kunde frakta oss tryggt hem till Norrköping igen. Pju. Borta bra, men hemma bäst. Iallafall skickas ett stort tack till Åke och Nina för en otroligt trevlig fest. Eller som vi kids skulle sagt det; det var topnotch*.

* http://www.folkmun.se/definition/topnotch

Förlorad oskuld

Tuffar fram där längs med Södra Promenaden och vad skådar mitt norra öga? POLISKONTROLL! Åh snälla snälla, vinka in mig!! Ja det är sant, jag vill! Anledning: Jag har haft körkort i nio år och har aldrig fått alkoblåsa. Och med tanke på hur enastående kul det är att göra det på fest på fyllan så är det klart man vill göra det på riktigt. Och idag var det tydligen min lyckodag. Jag vinkas in till sidan, vevar coolt ner rutan, hänger ut armen lite avslappnat, andas in vårluften. Konstapeln stegar fram. Pulsen ökar, och det är då inte för att han är en stilig konstapel. Tänk om den visar positivt! Börjar tänka febrilt; kan jag på något sätt, ofrivilligt, ha fått i mig alkohol utan att ha märkt det under min promenad runt Strömmen? Tvivelaktigt. Åt dock en Fishermans Friend när jag satte mig i bilen. Oh my, hur ska detta gå? Börjar såklart nervössnacka som en tönt och framstod säkert som riktigt packad. Men konstapeln var hygglig han och i rutan stod det såklart NEG. Och sen gick livet vidare som om ingenting hade hänt. Utåt sett så ser jag säkert fortfarande likadan ut, men inombords så är jag en helt ny Elin. Nu saknas bara att krocka med nått, få punka och soppatorsk, sen kan jag säga att jag är en riktigt belevad bilförare.

Det våras INTE för grävlingarna

Igår var jag på babybesök hos Marie i Nykvarn. Hon och Hendrik har nu fått lille Eddie. Oh my god, vilken söting!! Och jag som inte ens brukar vara så intresserad av babys. (Okej mamma, bli inte för exalterad nu.) När det har kommit en ny baby vill man givetvis köpa present. No problem, tänkte jag och tog en sväng till Guldfynd. Där fanns att välja på: sparbössa i form av fotboll, sparbössa i form av bil och sparbössa i form av flodhäst. Alla var ju givetmys MYCKET frestande att köpa. Jag menar, vilken veckogammal baby vill INTE ha en flodhästbössa? Tom dessutom. Raska steg bort till H&M istället. Kläder kan man iallafall göra sig av med vart efter de blir nerkräkta eller urvuxna. Perfekt! Insåg ganska snart att babyavdelningen var en helt främmande värld för mig. Fick lov att rådfråga en nybliven moder som ivrigt grävde bland bodysarna vilken storlek man borde köpa. Som TUR var hade jag lyssnat uppmärksamt på hur lång lille Eddie är, så den frågan kunde jag kunde svara på, varpå nyblivna moderna kunde meddela mig vilken storlek jag skulle köpa. Sweet! Även jag började ivrigt gräva bland pyjamaser o solhattar. Kom ut med en body (sånna är tydligen bra) och ett par skitcoola militärgröna minibaggybyxor (ej i mjukmjuk plysch dessvärre). Ber om ursäkt på förhand ifall dessa kommer skava Eddies söta babylår, men de var ju så coola. Gick inte att motstå.

Hur som helst var det en mycket mysig dag. Bara att komma tillbaka "hem" känns ju alltid lite speciellt och alltid har nått nytt hänt. Svårt att tro, det är ju trots allt Nykvarn vi pratar om. Numera finns tydligen ett sushi-hak! Hoppla!

Kul att köra bil var det också. Ronny sträckte ut så fint på motorvägen i sina sommarsulor (för att använda ett kunnigt avslappnat bilord). Under bilfärden såg jag lite saker på vägen.

* 4 äppelskrutt, hjärtlöst utkastade för att möta sitt nya öde som mos.

* Ett dussin grävlingar, som frivilligt klivit ut i vägen och råkat möta sitt nya öde. Som mos.

* Ett paket formfranska liggande på vägrenen. Inte som mos.

Alltid intressant på E4´n.

P.S. I Love Snyftfilm

Uppbullad i soffan. Invirad i en filt. En kopp rykande kaffe i handen. Söt hund i knät. Enligt mig själv en perfekt bild av en tjej som ska tillbringa förmiddagen med en snyftfilm. Två timmar senare: påsigt, rödögt monster med blöt frottéhandduk. Kaffe halvdrucket och kallt. Hund som gett upp och hoppat iväg någon gång vid begravningsscenen ungefär, då hela Elin skakade och brölade.

Visste i och för sig att det var en känslosam film, men jag är ju en tuffing. Eeeeller? Hade medvetet valt att kolla på filmen själv. Tycker inte om att gråta inför andra numera. Tidigare brydde jag mig inte. Har fina minnen från när vi såg Titanic på bio. Jeanette grät så hela stolraden skakade o herren bredvid henne frågade om allt var OK. Klart det inte var OK! Leo dog ju! Vill minnas att vi allihopa snörflade rätt ordentligt ända till vi kom till bussen efteråt. Liknande story när samma film skulle ses på video sen. Det var första gången jag stiftade bekantskap med film-frottéhandduken. Mycket effektiv. Och bättre för miljön än två rullar hushållspapper.

Bara att erkänna att man är lite blödig. Min värsta snörvelhistoria är, skäms för att säga detta, till The Bachelorette (kan inte ens stava det, och borde INTE kolla på det!). Detta var dock en engångsföreteelse och jag såg bara just denna scen (jag lovar!):

Bacheloretten ska träffa killens son för första gången. Sonen och pappan har inte träffats på flera veckor eftersom pappan har vart på bachelorettejakt. Nu ska de mötas i en park. Solljuset strilar ner genom trädens lövverk. Pappa och son springer mot varann, givetvis i slow motion, medan ljuv musik spelas. När de når varann tumlar de ner på marken och rullar runt och skrattar. Vem blir inte berörd av en så äkta scen?

Dax att gömma ögonpåsarna under lite smink o gå till jobbet.

Vårtankar... vår-tankar? vårt-ankar?

Nu är påsken över kan man säga. Dax att packa ner höns-pynt etc. Inte för att jag packade upp några från början, men ändå. Tro nu inte att jag är helt vårfientlig bara. Har faktiskt utfört vårförberedelser: hällde ut höstens blommor ur balkongkrukorna. De hade vissligen själva börjat ta sig ur krukorna genom att torka och ramla ner på golvet. Men det var okej, då fick jag chansen att använda Balkongkvasten, a.k.a. det lustigaste impulsköp jag någonsin gjort. Förstår fortfarande inte riktigt hur det gick till då denna kvast blev en del av vår familj. Jag gick in på Lundbys Blommor för att kolla på fejkorkideer och efter det minns jag bara hur jag plötsligt står utanför butiken med kvasten i handen, 99 kronor fattigare. Det här var precis innan påsk så det kanske var mitt sätt att komma i stämning; köpa en kvast att flyga till Blåkulla på.

Så vitt jag kan minnas så blev det inte något besök på Blåkulla. Det blev ett besök hos Anders och Christina. Det är mycket bättre än Blåkulla. Vi firade påskafton med våra kära vänner. Det blev ett långt firande. 12 timmar cirka. Vi började med lite bastubadande. Det märkes tydligt att jag och Christian var noviser. Jag försökte mig på att ha smycken i bastun, vilket rätt snart resulterade i en Elinformat brännskada av tredje graden efter halsbandet. True story. Försökte även, pinsamt nog, dricka vitt vin i bastun. Ingen kommentar. Övergick rätt så snart till öl. Sen åt vi mat. Givetvis i stora mängder! Pris för bästa middagscitat i kategorin It´s Funny Because It´s True går till Anders och Christina med "Jag älskar mat" och "Alla snapsar är bra snapsar". Tror att det var nått sånt. Kan inte säga säkert eftersom jag ivrigt deltog i intagandet av omnämnda snapsar. Sen spelade vi Super Mario på Wii. Jag och Anders stjälpte mer än vi hjälpte. Det funkade bra så länge Christina o Christian bar oss eller när vi svävade i dödsbubblorna. Som tur var övergick vi till ett riktigt spel efter ett tag. Pjuu. Hade ingen framgång där heller. Tydligen är inte Lill Babs o Alice Babs släkt.

Tänker nu slänga in lite random bilder för att fylla ut ytterligare.